Försöker vara optimistisk
Försöker vara optimistisk. Försöker ta en dag i taget. Men vet inte riktigt hur jag ska orka. Trodde inte jag skulle känna såhär. Läste mycket inför den här utlandsmissionen. Var i kontakt med några anhöriga som då var mitt i sin mission. Tyckte de var så negativa, trötta och faktiskt lite gnälliga. Och jag tänkte, så där ska jag inte bli, så där ska jag inte hantera makens frånvaro. Nu sitter jag här. Lite mer än halva missionen har gått. Jag känner mig negativ, trött och faktiskt lite gnällig...
Varför blir det såhär?
Själv just nu orkar jag inte lyssna på folk som gnäller, jag orkar inte stötta andra som har det jobbigt och jag känner mig som en pissig vän.
Men jag mår dåligt, jag vill inte äta och saknaden gör sååååå ont, vikbara ha hem min man.
8 veckor förbi ca 5 veckor kvar...