Militarywife

De senaste nio dagarna har jag lärt mig massor. Massor om hur en soldat kan reagera efter 10 veckors utlandsmission. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag gjort många saker annorlunda. Och hade försvarsmakten tagit sitt ansvar och informerat soldater och anhöriga om hur vissa faktiskt kan reagera så hade kanske vår familj inte varit så trasig som den är idag. 

 

Det pratas mycket om att vi anhöriga ska ha tålamod och ge soldaten utrymme när han eller hon kommer hem.

 

"Efter någon dag känns allt bättre"

 

"Soldaten kan verka lite distanserad, frånvarande, för att i nästa stund bara vilja prata om sitt och sina upplevelser."

 

Det är den informationen jag som anhörig har fått. Den är inte tillräcklig.

 

Läste nyligen ett inlägg från en soldat om att det han saknar mest just nu är sin familj och att det snart är dags att åka hem efter sex månaders mission. Han skriver även att han vet att han inte behöver oroa sig över att komma hem, att allt kommer bli bra. Han avslutade med att alla kanske inte känner samma. 

 

Borde inte alla känna att allt kommer bli bra när dom kommer hem? Om de inte känner så kanske de inte ska åka hem på en ynka veckas leave utan mellanlandning någonstans för att hinna reflektera över varför de känner som de känner? Kanske till och med få möjlighet till professionell hjälp med att reda ut alla känslor och funderingar, innan de kommer hem till fru och barn. Det är inte okej att vi som familj som redan är helt utmattade efter flera veckors hemmamission, ska ta emot en soldat under en veckas leave som inte känner att allt kommer bli bra när han eller hon kommer hem.

 

För vem är det bra?