Militarywife

Mitt liv har varit en berg- och dalbana i känslor ända sedan det bestämdes att maken skulle till Mali. Jag har varit på anhörigträffar som gett mig mycket. Både mycket information och mycket känslor. Jag har sökt information på egen hand. Läst om anhöriga, om Mali och mycket annat. Ja, jag är helt enkelt en person som vill ha koll på läget. Jag har förbluffats över många av mina känslor. En del känslor som jag inte trodde att jag skulle känna, och absolut inte att de skulle kännas så mycket. Jag tycker att jag i det stora hela har klarat av den här missionen med bravur, så här långt i alla fall. Men en sak som jag har saknat, och saknar. Att prata med någon som förstår. Tänk att kunna prata med någon som kanske kan förstå alla knäppa känslor. Jag har personer i min närhet som lyssnar. Men de kan nog inte förstå helt ut hur det känns. För hur ska de kunna det? Jag inser ju nu att hur mycket jag än läste på inför missionen och gick på anhörigträffar så kunde jag omöjligt sätta mig in i hur det faktiskt är och känns när den man älskar är flera mil bort. Vad till exempel oro gör med ens psyke. När de stundtals galet intensiva känslorna bara tar över.

 

Oro 

Glädje

Ilska 

Kärlek 

Sorg 

Tacksamhet 

Ensamhet

Längtan

Saknad

 

I torsdags när jag äntligen landade i soffan på kvällen efter nattning av barn så loggade jag in på Invidzonens chatt. Hade egentligen inte så höga förväntningar. Men den timmen gav mig så mycket. Igenkännande, handfasta råd och bröt ensamhetskänslan för stunden. Jag kan bara hålla med, ensam är stark men tillsammans är vi starkare.