Militarywife

 

Min tanke när jag började blogga var att skriva om mitt och familjens liv under makens utlandsmission. Jag har hela tiden velat ge en sann bild av hur det faktiskt kan vara, försökt hitta en bra balans mellan det som har varit jobbigt och det som faktiskt har funkat bra. Bloggen har varit ett sätt att hantera och sortera mina tankar och känslor under mitt liv som hustru till soldat som är på mission. 

 

Senaste veckorna händelser och känslor har jag inte kunnat delge mina läsare på samma sätt som jag tidigare gjort. Någon gång framöver kanske jag kan det, men inte nu. Just nu är mitt äktenskap i gungning, mer än så vill jag inte skriva. 

 

Som ni säkert förstått så blev inte den här missionen som någon av oss hade tänkt. Men en sak vill jag förmedla. Det finns massor av stöttning och professionell hjälp att få om det behövs. Stort som smått. Soldathemsförbundet stödtelefon har jag nämnt i tidigare blogginlägg. Förutom stödtelefonen finns Invidzonen. Jag har haft tät kontakt med en mentor från Invidzonen under hela den här jobbiga perioden, och kommer fortsätta att ha. Dessutom finns Försvarsmaktens anhörigsamordnare som man kan vända sig till. Deras kontaktuppgifter finns med på pappret som anhöriga får innan soldaten åker.  Är så tacksam för att dessa personer finns att tillgå. Utan dom vet jag nog inte riktigt hur jag skulle ha hanterat allt...  

 

Och sen finns alla mina nära och kära som har visat på olika sätt att de finns för mig och barnen. Så mitt i allt kaos känner jag mig så tacksam.